Jag brukar säga att jag halkade in i språkbranschen på ett bananskal. Visserligen hade jag gjort lite enstaka ströjobb som översättare och korrekturläsare under mina studier i religionsvetenskap, men jag hade nog inte trott att det var i just översättningsvärlden jag skulle komma att tillbringa flera år när jag efter många om och men blev färdig magister och det var dags att söka sig ut i arbetslivet på riktigt.
Samtidigt känns det i efterhand alldeles logiskt att det gick som det gick: jag har alltid haft lätt för att uttrycka mig i skrift och satt stort värde på att kunna göra det korrekt. Finskan var länge knepig för mig som kom från en fullständigt svenskspråkig miljö, men engelskan och franskan kändes både lätta och roliga. Få saker roar mig dessutom lika mycket som att experimentera med ordval och språkliga nyanser för att få till en (i mitt tycke) särdeles förträfflig formulering eller en riktigt lustig ordvits. Att jag dessutom hade en hel del statskunskapsstudier och ett långvarigt intresse för allt EU-relaterat i bagaget gjorde att jag sökte, och fick, jobbet som språkgranskare av svenska EU-översättningar hos en stor översättningsfirma.
Där tillbringade jag de följande nästan fem åren, inledningsvis med att granska texter på heltid. EU-jargongen och formateringspetigheter blev en andra natur. Sakta men säkert började dock mina arbetsuppgifter inbegripa mer och mer projektkoordinerande och det blev mindre tid över för granskning och eget översättande. Nu var det inte längre så mycket syftningsfel och kursiveringsregler som jobbet kretsade kring, utan deadlines och e-postande. Med tiden blev jag också allt mer desillusionerad kring min framtid i branschen. Fanns det alls plats för mänsklig kompetens längre, när maskinöversättningen blev allt vanligare och allt bättre? Kunde jag personligen trivas i en bransch som tycktes vara så präglad av konstant pressande av priser och ohemula deadlines? Corona-våren förde med sig ett lugnare tempo, vilket gav mig chansen att fokusera på översättning. Det kändes roligt, och drömmen om förändring växte sig starkare.
Och förändringen lät inte vänta på sig! När jag fick nys om att Luola sökte SV-översättare skickade jag utan att tveka in en ansökan och var oerhört glad när jag fick en av de två platser som tillsattes. I samma veva tog jag dessutom emot en studieplats vid Åbo Akademi, i hopp om att kunna få till stånd en andra examen, denna gång i psykologi. Osäkerheten kring hur jag skulle klara av att kombinera studier och arbete var stor, men såhär ca två månader senare kan jag lättat och nöjt konstatera att det gått över förväntan. Att jobba hos Luola ger precis den flexibilitet jag behöver. Jag kan själv råda över min arbetsbörda och mina arbetstider, samtidigt som kollegorna erbjuder stöd och gemenskap.
Det som framför allt hänt, och som jag är väldigt tacksam över, är att min entusiasm och iver över att befinna mig i denna bransch, som jag ju inte var tänkt att hamna i, är tillbaka. Det är roligt att översätta! Och ja, det finns en framtid i översättningsbranschen, till och med en mycket ljus sådan! Maskinerna är här för att stanna, men jag vågar påstå att inget kommer att kunna ersätta det sinne för nyanser en skicklig mänsklig översättare besitter. I en värld där allt mer kommunikation sker över lands- och språkgränserna finns det ett oändligt behov av förståelse människor emellan, och det är just det som översättning erbjuder: förståelse och möjlighet till dialog på en jämlik grund. Det är jag både stolt och glad över att få vara en del av.